Jag borde givetvis välja en fullspäckad dag med seminarier, föredrag eller kurser. Eller åtminstone en dag då jag  är på resande fot. Men jag skall avstå från den moderna fåfängan att verka upptagen och framgångsrik. Istället väljer jag en alldeles vanlig dag, nämligen den jag just har lämnat bakom mig.

                      En tisdag i april. Hos oss börjar en vardag med att min väckarklocka ringer  kl. 6.30. Jag kliver upp, väcker barnen – och frun om hon inte redan är vaken – och gör sedan frukost till hela familjen. En knapp timme senare är barnen på väg till skolan, frun utflugen och jag slänger mig ner i schäslongen med en andra kopp kaffe framför TVn där nyheterna får utgöra ett bakgrundsbrus medan jag i min Ipad i tur och ordning  läser igenom Svenska dagbladet, Berliner Zeitung ochThe Guardian. De två sistnämnda vittnar tydligt om att jag inte riktigt kan släppa greppet om två gamla ”hemstäder”, Berlin och London, där jag har levt i perioder av mitt liv. Sedan gör jag mig i ordning, bäddar och klär mig och därefter kan arbetsdagen vid skrivbordet ta sin början  Idag ägnar jag hela förmiddagen åt en översättning, en mycket intrikat text av den franske filosofen Philippe Lacoue-Labarthe om relationen mellan litteratur och filosofi och om möjligheten att närma sig frågan genom tanken på ”fabeln”. Eftersom min franska egentligen är ganska begränsad, är det en tålamodsprövande översättningsövning, men samtidigt kul och lärorik. Jag är i slutfasen av översättningen och måste nu också dubbelkolla ett antal citat och andrahandskällor.

                      Kvart över elva slänger jag snabbt på mig ytterkläderna och rusar  i riktning mot tunnelbanan. I Björns trädgård kastar solen skuggor genom de nakna trädkronorna. De lekande barnen är leriga. En stund senare möter jag Åsa på NKs café på plan 3. Vi har ett långt, härligt möte där vi framförallt diskuterar ett kommande upplägg om ledarskap i förändringsarbete, och om ledarskapet i framtiden. Vi bl a skall presentera det på Kompetensmässan i höst. Det känns väldigt inspirerande och på vägen hem är jag fylld av idéer om tänkbara uppslag. Inte minst eftersom det går att koppla till ett annat tema kring hur teknologins utveckling i samtiden påverkar subjektets identitet som jag också har börjat skissa på.

                      Väl hemma fortsätter jag ett tag med översättningen. Men sedan pockar ett antal mejl och samtal på uppmärksamhet rörande ett kommande projekt kring en av världslitteraturens viktigaste och kanske mest bortglömda romaner, Friedrich Schlegels Lucinde från 1799. Kulturtidskriften Aiolos, där jag är redaktör, arbetar nu med ett stort specialnummer kring detta och det ser ut att bli väldigt spännande. Håll utkik till hösten!

                      Jag är väldigt förtjust i matlagning  och noga med att varje dag laga vällagad och god mat och att sitta med mina två pojkar och äta, njuta och att prata om dagen som varit. Det skapar inte bara sammanhållning och ger barnen en extra trygghet. Det förhöjer också livsnjutningen för mig! Min fru kommer hem senare, när vi är mitt i läxarbetet och strax innan det är sängdags för pojkarna.

                      Vid 22-tiden är jag tillbaka vid skrivbordet. Jag gör klart några detaljer kring översättningen och går sedan över till att börja läsa in en del material till kommande uppdrag. Strax efter midnatt lyssnar jag till ett intressant föredrag på Youtube av en amerikansk filosof som gör en politisk analys av teknologins utveckling. Jag avslutar med att lyssna på en live-version av Melody Bardots ”Baby, I´m a fool”.  Vilken underbart ren frasering! Vid halv två-tiden går jag och lägger mig. Jag läser halva artikeln i senaste The Economist om Obamas tänkbara strategier inför det kommande presidentvalet. Sedan tar tröttheten och sömen över. Resten är mörker och inre ljus. Klockan 6.30 är det dags igen…